Tidningsartiklar och föreläsningar - av Lars Fredriksson Om vin och brännvin i kinesisk diktning och litteratur. Tolkningarna av poem till svenska är, om inte annat angivits, av Göran Malmqvist . Kineserna säger att den förste kinesen som bryggde rusdrycker hette Du Kang och att han levde under Östra Zhoudynastin. Om honom berättas många historier bland annat att han blev berömd för sin brygd efter att ha skänkt ett parti till kejsaren. Denne hade prisat drycken, förklarat att den stimulerade aptiten samt gav honom krafterna åter och därför hade han omedelbart dubbat Du Kang till en "vinets odödlige". En av de mest kända historierna kring bryggaren Du Kang finns att läsa i Shishuo xinyu och berättar att en man som fått smak för vin uppsökte Du Kangs vinkällare för mera ingående studier. Efter många bägare och ännu fler lovord ville mannen slutligen betala men hindrades därtill av Du Kang som istället bad honom betala om tre år och då i enlighet med dryckens verkliga värde. Doftande av den rusande dryckens ångor återvände mannen till sitt hem och föll i djup dvala i tre dagar. Hans familj som var övertygade om att han dött sörjde honom och lät begrava honom. När Du Kang tre år senare kom för att ta upp betalningen anklagade familjen honom för mord och krävde att han skulle plikta med sitt eget liv. Du Kang bad enträget med ett leende på läpparna att man hellre borde gräva upp graven och öppna kistan. Så skedde och den förmodat döde satte sig upp med ett ryck och ropade med hög röst: "Vilken brygd! Vilken brygd!" Flera tempel byggdes till Du Kangs ära och hans namn kom att bli en synonym för rusdrycker. Den store Cao Cao skriver i ett poem att om man har svårt att glömma sina svårigheter och är tyngd av sorger så hjälper bara Du Kang. En annan kinesisk tradition för vinets upptäckt leder tillbaka till en kock hos kejsaren Yu av Xiadynastin som skall ha blötlagt ris i en lerkruka och sedan glömt bort den. Då han en lång tid senare fann krukan igen hade riset förvandlats till risöl och när han smakade av det fann han att det var gott och att ju mer han drack dess gladare blev han. Till slut brast han ut i glädjesånger. Kejsaren Yu fick också smaka brygden och även han blev mycket upprymd och lät kocken tillverka stora kvantiteter till en betydelsefull högtid. han insåg snart brygdens värde. Den envisaste motståndare blev medgörlig efter blott ett par koppar. Men redan nästföljande dag varseblev han också dess nackdelar. Ämbetsmännen orkade inte arbeta eftersom de hade kopparslagare och han utfärdade snabbt regler för vindrickandet. – Vin skulle i fortsättningen serveras i små koppar och inte i soppskålar. – Ingen skulle tillåtas dricka på fastande mage och när man drack var man tvungen att äta till samt delta i någon kroppsövning. Detta senare kanske är en förklaring till de populära fingerlekarna som kineser ofta roar sig med när de dricker. Texter från Zhoudynastin nämner fyra slags alkoholdrycker nämligen li, lao, lao och chang. Förmodligen var de alla jästa och med undantag för lao som troligen var gjort på mjölk från något däggdjur var de alla gjorda på säd, huvudsakligen hirs. Det är helt klart att jästa hirsdrycker användes under Shangdynastin. Beskrivningar i texter och arkeologiska fynd av dryckeskärl i brons och keramil pekar klart på Shangnoblessens hänggivelse åt dessa drycker. Arkeologer har till och med hittat vad man tror varit ett bryggeri och som kan dateras till Shang. Några typer av dryckeskärl från Shangdynastin förekommer för övrigt också under den neolitiska Longshankulturen och man kan med säkerhet datera förekomsten av rusdrycker till den tiden. Huruvida de går så långt tillbaka som Yangshaokulturen är ännu så länge en kontroversiell fråga bland arkeologerna. Men att datera förekomsten av rusdrycker endast med hjälp av dryckeskärl från arkeologiska fynd måste ge ett skevt resultat, flera s.k. primitiva samhällen känner till fermenteringsprinciperna för att framställa alkoholhaltiga drycker och det går dessutom utmärkt att dricka sprit ur en stor skål med sked som enda tillhygge, en sedvänja som praktiseras än idag i staden Liuzhou i Guangxiprovinsen och som jag själv med förtjusning flera gånger deltagit i. (Shangshu: Jiu Gao) "Så talade konungen : När eder döde anfader, kung Wen, upprättade staten i det västra landet varnade han [furstarna i] alla länsstater, alla ämbetsmän, fogdar och befallningshavare. Morgon och kväll sade han: 'Offra detta vin!' När Himmelen sände ned uppdraget [att härska över jorden] instiftade den för vårt folk de stora offerfesterna [som omfattade dryckesoffer]. När Himmelen sände ned stränga [hemsökelser] och vårt folk därigenom blev storligen förvillat och förlorade sin dygd, var det alltid vinet som kännetecknade deras uppträdande. När små och stora stater gingo under var vinet likaledes skuld till detta…… I de olika länsstaterna må vin nyttjas endast i samband med offren och sådan skall Eder dygd vara att I icke låten Eder berusa…" Ja, så talade kung Ch'eng, son till kung Wu, som för nära nog exakt 3000 år sedan grundade väldet Zhou, som åtminstone till namnet skulle bestå i 800 år. Hans anförande, som finns bevarat i Shujing, Dokumentens bok, slutar med denna stränga maning till alla undersåtar: "Nu varskor någon att massorna dricker. Låten dem icke undkomma, gripen dem alla och sänden dem till huvudstaden där jag skall döda dem!" De första kungarna av Zhou hävdade att de erhållit Himmelens uppdrag att härska över jorden. Den besegrade härskarättens siste furste framställdes som en sedelös tyrann, som genom sitt usla styre, praktlystnad och depraverade moral hade förverkat rätten att härska. Ur föreställningen om Himmelens uppdrag - denna gudomliga stadfästelse av rätten att härska - föddes föreställningen om historien som en ändlös serie av dynastiska kretsar: den ädle och duglige grundaren av en dynasti, som av Himmelen hade förlänats ett rikt mått av moralisk kraft, lämnar sitt höga ämbete i arv till sina ättlingar , varvid den gudomliga kraften småningom tunnas ut för att slutligen helt tyna bort. Historiska legender ger frodiga skildringar av de tygellösa utsvävningar som kännetecknade den siste kejsaren av de tidiga dynastierna. I verket Hanshi waizhuan (200-talet f.kr.) läser vi följande: (Hanshi waizhuan 3.1b) "[Tyrannen] Jie skapade en sjö av vin, stor nog att trafikeras av en båt. Jästmassan hopades till ett berg, som var så högt att man från dess topp kunde se en sträcka av tio li. Tretusen män drack där som boskap. Guan Longfeng tillrättavisade kungen [i följande ordalag]: 'I forntiden övade härskarna goda seder och rättrådighet. De älskade sitt folk och hushållade med tillgångarna. Därav följde att deras välden åtnjöt fred och att de själva fick njuta sin utmätta tid. Men eders majestät utnyttjar tillgångarna som om de vore outtömliga och avrättar medborgarna som om Du fruktade att inte hinna döda dem alla. Om Eders Majestät inte bättrar sig kommer Himmelens straff med säkerhet att drabba Dig. Måtte Eders Majestät bättra sig!' Han lämnade inte sin plats vid hovet förrän tyrannen Jie lät fängsla och avrätta honom. När den ädle mannen erfor detta sade han: 'Så var Himmelens vilja!' Odet säger: "Stränga äro Himmelens straff, jag vinnlägger mig om att leva redligt." Föreställningen om vinet som människans fiende går alltså så långt tillbaka i tiden. Den store lexikografen Xu Shen, som år 121 e. Kr. gav ut ett storartat etymologiskt arbete, ger följande definition av ordet jiu, "vin": Shuowen jiezi " Jiu ( Arkaiskt tsiµög ) betyder jiù ( Ark. dz'iog ), "att fullborda". Det är genom vinet som den mänskliga naturens onda och goda når sin fullbordan. Enligt en annan tolkning betyder jiu zao ( Ark. dz'og ), "att skapa": vinet är det varur allt gott och ont skapas." Shijing I sångernas bok ( Shijing ), en antologi som stammar från den första hälften av det första århundradet för vår tideräkning, finner vi många hymner och sånger som manar till ett nyktert och värdigt uppträdande. Ode 247, den femte strofen Kung wen sade: "Ack! ack, ni män av Yin och Shang! Himlen dränker Er inte i vin, orättfärdigt handla Ni som nyttja vinet. Edert uppträdande är förvänt, Ni skilja ej mellan ljus och mörker, Ni ropa och hojta, förvandla natten till dag. Ode 220, de tredje, fjärde och femte stroferna. När gästerna först går till sina platser är de milda till sinnet och höviska. Innan de ännu är druckna, uppträda de storartat. Men när de är druckna är deras uppträdande respektlöst: de lämnar sina platser och driver kring, de dansar och skuttar i ett kör. Innan de ännu är druckna är deras uppträdande värdigt, men när de är druckna, uppträder de oregerligt. ty när de är druckna känner de ingen ordning. När gästerna är druckna ropar de och hojtar. De välter våra kärl, de dansar som bure de djävulsmasker. Ty när de är druckna vet de ej hur illa de handlar. Med hatten på sned virvlar de runt i dans efter dans. Om de lämnar banketten när de är druckna då nås även de av festens välsignelser Men stannar de kvar när de är druckna, då gör de våld på dygden. Att dricka vin är en utmärkt sed, men endast så länge det sker under värdiga former. Av de som dricker vin blir somliga berusade, andra icke. Därför utser man en inspektor och stundom även en storskrivare, honom till hjälp. När de druckna bär sig illa åt, då skäms de som är nyktra. Bry er inte om dem, tala icke till dem, gör ingenting som kan öka deras självsvåld! Vad som icke bör sägas må icke sägas, grundlöst tal må icke yttras. Låter man de druckna tala fritt får man dem att framstå som hornlösa baggar. Efter tre bägare förlorar de minnet, Hur vågar de då dricka mer? Men sångernas bok innehåller också några glada visor som beskriver fester och högtider i en muntrare dager. Ode 231 Pumpbladen vajar, vi plockar dem, vi kokar dem. Vår herre har vin, han skänker i och smakar. Se, där är haren! Vi grillar den, vi rostar den. Vår herre har vin, han skänker i och bjuder. och vidare hittar man denna , som har kallats "världens äldsta dryckesvisa": Ode 174 ( de två första stoferna) Våt ligger daggen, utan sol torkar den inte. Sorgfria dricker vi natten igenom, ingen går nykter hem. Våt ligger daggen, vilar på det täta gräset. Sorgfria dricker vi natten igenom, ingen går nykter hem. Den konfucianska skolan, vars företrädare helt visst inte kännetecknades av konvival lättsamhet, försummade aldrig ett tillfälle att inpränta vikten av måttfullhet och nyktra seder. I verket Liji, "Uppteckningar av riter", som är ett av de tretton konfucianska klassiska verken, läser vi följande: Liji, Yueji (TPYL 4.3766) "När forntidens konungar skapade dryckessederna fastställde de att värden och gästerna måste buga för varandra ett hundra gånger för varje skål. Detta gjorde att man kunde dricka hela dagen utan att bli berusad. På detta sätt avvärjde forntidens konungar de olyckor som vinet annars kan vålla." Stundom förekom det dock att både värden och gästerna krökte armen flitigare än de krökte ryggen. Verket Hanshi waizhuan som innehåller sedelärande berättelser avsedda att förtydliga andemeningen i sångerna i Shijing, berättar följande om den ädle kungen av Chu, ett länsrike som var beläget på ömse sidor om den mellersta Yangzi-floden: ( Hanshi waizhuan 10 a1 ) "Kung Zhuang av Chu inbjöd sina ministrar till en dryckesfest. Mot kvällningen blev gästerna rörda av vinet och de uppvaktande hovmännen var alla berusade. Då lampan i salen råkade slockna, grep en av gästerna tag i drottningens dräkt. Hon råkade då med handen snudda vid gästens hattofs och slet strax av den. Hon ropade så till kungen: 'Just som lampan slocknade grep någon tag i min dräkt! Jag råkade snudda vid hans hattofs och slet av den. Skaffa nu strax fram en lampa, så att vi kan se vem som saknar sin hattofs!' 'Håll!', sade kungen och utfärdade så denna befallning: 'Illa behagar mig den av mina gäster som har hattofsen i behåll [när lampan tänds]!' Följden blev att alla gästerna satt där med avslitna hattofsar och ingen [utom en] visste vems hattofs drottningen hade slitit av. Därefter fortsatte kungen sin glada dryckesfest med ministrarna. Någon tid därefter mobiliserade riket Wu sina trupper och anföll Chu. En man [bland Chu-kungens trupper] kämpade ständigt i främsta ledet. I fem drabbningar kastade han fem gånger fienden på flykten. Han tillfångatog anföraren för fiendens huvudstyrka och överlämnade denne till kungen av Chu. Kungen blev mäkta förvånad och sporde: 'Jag har aldrig utmärkt dig framför andra. Varför då denna frikostighet gentemot mig?' Mannen svarade: 'Jag är den vars hattofs drottningen slet av! Min galla och min lever borde för länge sedan ha kletat mot marken som straff för vad jag gjorde under gästabudet. Först idag har jag kunnat återgälda min tacksamhetsskuld genom att besegra Wu och stärka Eders Majestäts välde.' Odet säger: "Djup synes dammen/vassen står hög omkring den". Detta utsäger att stora män kännetecknas av storsinthet." Den nyktra och verklighetsnära konfucianismen, som med stränga påbud ville reglera människornas vandel, hade sin diametrala motsats i den taoistiska mystiken, som hävdade att föreställningar endast äger en relativ giltighet. Det goda och det onda ryms båda i det egenskapslösa och oföränderliga Tao. För taoisterna framstod de konfucianska dygderna inte som botemedel mot utan snarare som symptom på den sjuka som hade angripit samhället. Med hjälp av poetiska paradoxer försökte de taoistiska tänkarna rubba människan ur hennes invanda föreställningar. Här ett utdrag ur ett verk som skrevs av den taoistiske tänkaren Zhuang Zi (369?-286? f.Kr.), (Zhuang Zi, "Livet är en dröm".) "Hur kan jag veta, att kärleken till livet inte är ett bländverk? Hur kan jag veta, att vi som fruktar döden inte är som vilsegångna barn som inte hittar hem? Li Ji var dotter till gränsvakten Ai. När Jin-rikets trupper först grep henne, vättes hennes dräkt av tårar. Men sedan hon förts till konungens palats, där hon fick dela hans säng och äta köttet av spannmålsgödda svin, ångrade hon sina tårar. Hur kan jag veta att de döda inte ångrar, att de tidigare har bett för sina liv? Den som drömmer om lustiga gästabud kanske om morgonen vaknar upp i tårar. Den som drömmer att han gråter ger sig kanske ut på jakt när han vaknar på morgonen. Så länge vi drömmer, är vi inte medvetna om att vi drömmer. Vi kan drömma, att vi drömmer: först när vi vaknar upp vet vi att det var en dröm. Först i det slutliga uppvaknandet skall vi veta, att livet är en dröm. Ändå finns det dårar, som inbillar sig , att de är vakna. Tvärsäkert påstår de, att jag är prins, att jag är herde. Konfucius och du är båda en dröm. Och jag som kallar dig dröm, är också en dröm." Polariteten mellan den nyktre konfucianen och den taoistiske drömmaren har satt djupa spår i Kinas litterära historia. Konfucianismen hade sin storhetstid under Han-dynastin (206 f.Kr. - 220 e.Kr.). Den föregående Qin-dynastin markerar en vändpunkt i Kinas historia: feodalväsendet hade krossats, de forna länsstaterna hade hade upplösts och det väldiga riket hade enats under ett starkt centraliserat styre. Under Han-dynastin kom Kina för första gången i direkt kontakt med länderna i Iran och Nordvästra Indien. Mängder av nymodiga och spännande ting, bland annat vindruvan, nådde nu fram till Kina längs de centralasiatiska karavanvägarna. Mot slutet av Han-perioden utsattes väldet för starka yttre och inre påfrestningar. Den kejserliga makten undergrävdes genom hovintriger. Den inre politiska situationen förvärrades genom översvämningar med påföljande bondeuppror, som ödelade stora delar av det nordkinesiska slättlandskapet. Hunnerna, kinas arvfiende i norr, utnyttjade tillfället att plundra i landet. De ständiga krigen, armodet och hungersnöden gjorde att livets obeständighet och människans eländiga lott framstod i en bjärt (sorglig) dager. Många anonyma folksånger, och efterapningar av folksånger, från slutet av Han-tiden, bygger på carpe diem-temata. Under dessa onda tider kom vin och brännvin att tjäna många till tröst Yuefu-sång från Han: Jag hastar min vagn till den östra porten Jag hastar min vagn till den östra porten, ser mot gravarna utanför den den norra muren. Vinden suckar i de vita popplarna. furor och cypresser kantar den breda vägen. Där nere ligger de sedan länge döda, i fjärran närmar de sig den långa natten, sover i djupet under De gula källorna, vaknar inte på tusen år. Ändlöst växlar ljus och mörker, vårt liv är flyktigt som morgonens dagg, som en övernattande gäst, ej oförgängligt som sten och metall. År läggs till år i en ständig kretsgång, ej ens den vise kan undgå döden. Den som sätter sitt hopp till livselixiret blir oftast lurad av dekokten. Hellre då njuta av utsökt vin och klä sig i finaste siden. Han-väldets kollaps resulterade i att riket delades i tre suveräna stater. Den konfucianska läran, som nu hade blivit allvarligt misskrediterad, förlorade mycket av sitt inflytande och många medlemmar av den kulturella eliten drogs till taoismen. En offentlig karriär inom statsförvaltningen utövade inte längre samma lockelse som tidigare. För många blev vinet till en frisedel, med vars hjälp de kunde dra sig undan världen. Till dessa hörde ett kotteri, som kallade sig Bambulundens sju vise män. Om två av dessa Juan Chi (210-263) filosof och poet, och hans brorson Juan Hsien att alla medlemmar av deras familjer var stora drinkare och att de när de träffades inte ens brydde sig om att dricka ur koppar eller skålar utan helt enkelt satt runt mäskkaret eller krukan och drack direkt från det . Ibland hände det att grisarna kom in och ville ha, då drack Juan-familjen tillsammans med dem. För att ytterligare skildra med vilken tillgivenhet Juan Chi dyrkade vinet kan man i verket Shishuo xinyu läsa man följande passage: En av Juan Chi's grannar hade en skön hustru. Grannen var vinhandlare och Juan Chi brukade besöka hans hus och dricka tillsammans med hans hustru. När Juan blev berusad somnade han vid hennes sida. Grannen blev naturligtvis misstänksam, men efter att noga ha iaktagit Juan kunde han slå fast att inte gjorde något annat än just sov. Om en annan av de sju vise från bambulunden, Liu Ling (221 - 300) berättas att tjänstemän som kom med bud från hovet för att försöka locka honom tillbaka till ett ämbete kritiserade honom för att han gick omkring naken i sitt hem. Avsikten med detta hade givetvis varit att avskräcka ämbetsmännen från att genomföra sitt uppdrag men han svarade dem .Jag betraktar universum som min boning och mina rum som kläder. Vad vill då herrarna här i mina byxor. Vidare berättas om Liu Ling , en av de törstigaste hjältarna i Kinas historia. även detta ur verket Shishuo xinyu : Shishuo xinyu, apud TPYL 4, 3781 "Liu Ling led svårt av törst och bad sin hustru om vin. Hustrun höll fast vinkruset med båda händerna, grät och tillrättavisade sin man med följande ord: 'Min herre dricker alldeles för mycket! Det är inte bra för hälsan. Du måste sluta dricka!' Liu Ling svarade: 'Det är nog så sant men jag kan inte sluta dricka av egen kraft. Jag måste åkalla andarna och inför dem svära att sluta dricka. Sätt nu fram vin och kött så att jag kan offra till andarna!' Hustrun gjorde som hon blivit tillsagd, varpå Liu Ling föll på knä och bad följande bön: 'Himmlen har skänkt mig ryktet som en väldig drinkare. En kanna i varje svälj och fem skäppor vin vill till för att bota mitt bakrus. Lyssna inte till kvinnans ord!' Och så drack han upp vinet, gjorde slut på köttet och blev strax mäkta berusad." När Liu Ling var ute och spatserade åtföljdes han alltid av en tjänare som bar en spade slängd över axeln. Åt tjänaren hade Liu Ling givit följande instruktion: "Skulle jag falla död ned, så skall du gräva en grop i marken och lägga mig där!" Om Zheng Quan, som synes ha haft ännu högre aspirationer på ett liv efter detta, berättar Wu-rikets annaler följande: Berättelsen om Zheng Quan, apud Morohashi 11.39776 "Zheng Quan, som också kallades Wenyuan, var mäkta begiven på vin. När han låg för döden sade han till en dryckesbroder: 'Jag vill ovillkorligen begravas intill en krukmakares verkstad. Efter några hundra år kommer jag att ha förvandlats till lera. Det är min högsta önskan att min lera används till att forma ett vinkärl!" Bland Liu Lings efterlämnade skrifter finner vi hans mästerliga Hymn till vinet. (Liu Ling (221 - 300), en av "Bambulundens sju vise män", som med vinet som hjälp tog permission från världen.) Liu Lings Hymn till vinet "Här är en stor mästare. Himmel och jord håller han för en enda morgons verk, tiotusen år anser han för ett kort ögonblick. Solen och månen är hans dörr och fönster, de åtta väderstrecken är för honom gränderna på en bakgård. där han vandrar lämnas inga spår. Han har ej bruk för hus eller hydda: himmelen är hans tält och jorden hans sängmatta. Han strövar fritt dit hågen för honom. När han vilar fattar han bägaren i sin ena hand och kruset i den andra. När han färdas bär han på krus och kanna. Vin är allt han befattar sig med. Vad bryr han sig om annat? Här är en ung ädling och här är en lärd konfucian. De känner mitt rykte och diskuterar varför jag är som jag är. De viftar med ärmarna och knäpper upp kragarna, stirrar ilsket och skär tänder. De lägger ut texten om reglerna för ett höviskt uppträdande och orerar oavbrutet om vad som är rätt och vad som är fel. Mästaren lyfter då vinkruset med båda händerna, [häller upp en bägare], sätter den till munnen och dricker det grumliga vinet. Med polisongerna stretande åt alla håll sitter han lugnt med utsträckta ben. Jästdräggen tjänar som hans kudde och mäsken som hans matta. Utan att bry sin hjärna med tankar, lever han i salig sällhet. Utan att han själv vet om det blir han berusad och lika plötsligt blir han spik nykter. Hur stilla han än lyssnar hör han inte åskskrällen; hur han än spänner sin blick ser han inte det väldiga berget framför sig. Hans lemmar känner varken köld eller hetta, hans sinne störs ej heller av tankar på gagn och lusta. När han sänker sitt huvud och betraktar skapelsens kreatur synes de honom som nate som utspridd flyter på floden. Och de två herrarna vid hans sida synes honom som usla insektskryp." Under de mörka århundradena efter Han-väldets fall sökte många med alkemiens hjälp nå fram till en högre och sannare verklighet än den som erbjöds den dödliga människan (Joseph Needham (Science and Civilization in China) har påpekat att alkemisternas försök att framställa undergörande droger lade grunden till den kinesiska naturvetenskapen) Även om få alkemister hade framgång med sina experiment resulterade de helt visst i många utomordentligt nyttiga biprodukter. En av de största alkemisterna, Ge Hong, som kallade sig Mästaren som omfamnar enkelheten (Baopu Zi), förtäljer följande om sin gamle lärare som hade lyckat framställa "instant wine" Ge Hong ( ) , Baopu Zi neipian 15.3b "Min lärare Zheng Yin berättade en gång följande: 'Ursprungligen tålde jag inte en myckenhet av vin. Men för länge sedan , när jag under flera år vistades på berget Tong och avhöll mig från föda som innehåller stärkelse, kunde jag dricka flera krukor vin utan att bli berusad.' Av detta kan vi sluta att fasta skapar motståndskraft mot gifter och att fasta därför är nödvändigt för att förebygga sjukdomar.' När jag frågade min lärare, var han hade fått tag på vin däruppe på berget, svarade han: ' Jäs först regnvatten, utan att sila det. Pulvrisera sedan flera ingredienser, bland annat kanel, akonit och lakrits. Forma sedan pulvret till piller. Sedan pillren har torkat i solen skall du lägga ett piller stort som ett hönsägg, i en kanna vatten, som då genast omvandlas till utsökt vin!" Andra vägrade att försöka manipulera naturen. Skalden Tao Yuanming (365-427), som efter en kort sejour som borgmästare i en småstad drog sig undan världen, sökte - och fann - en stillhet fylld av verklighet i naturens sköte. Hans samlade poetiska verk innehåller en diktcykel som kallas "Om att dricka vin". Jag vill här ge det korta företalet och två av dikterna i översättning. Tao Yuanming (365-427), Om att dricka vin, med ett företal "Jag lever ett liv utan ävlan och fattigt på nöjen. På sistone har nätterna blivit långa. När jag av en händelse kommer över ett gott vin så dricker jag varje kväll. När jag ser hur kvällsskuggorna uppslukas av mörkret blir jag med ens berusad på nytt. När jag är rörd av vinet brukar jag skriva ned några verser, mest för att roa mig själv. Dessa skriverier har lagts på hög, utan ordning och reda. Jag har nu bett en vän att skriva dessa stycken, som måste betraktas som bagateller skrivna för mitt nöjes skull. Jag har byggt min hydda där mänskor bor, men hör aldrig ljudet av hästar och vagnar. Du frågar hur det är möjligt? Ett avlägset hjärta skapar en stillhet kring sig: jag plockar krysantemer nedanför den östra häcken, ser i fjärran mot de södra bergen. De flygande fåglarna återvänder två och två. I detta ligger en djup mening förborgad. Jag saknar ord när jag vill ge uttryck åt den." Konflikten mellan de krav som samhället ställde (på individen) och kraven på individuell självuppfyllelse måste hos många ha skapat svårlösta problem. Skalden Tao Yuanming löste dem på sitt eget sätt. Om detta skriver han i en dikt som för tanken till Fröding. Tao Yuanming (365-427),Om att dricka vin, den 13 dikten Två gäster bor hos mig för jämnan, så olika som två kan vara. Den ene är ständigt på sniskan, den andre är nykter året om. De skrattar åt varann, den fulle och den nyktre - men ingen förstår vad den andre säger: den ene så dumdryg och ängslig, den andre så stolt och blixtrande skarp. Ett råd vill jag ge min druckne gäst: grip en fackla och fortsätt att rumla när solen har slocknat. Teknikerna För att få mera handfasta beskrivningar av tillvägagångssätt vid framställningen av dessa rusande drycker måste vi ett ögonblick lämna den sköna litteraturen och i stället titta på ett bra recept på jäst. Redan på Shangdynastin skilde man på två jästar, qu till starkare viner och nie till svagare. Det är också möjligt att man fortfarande använde sig av självjäsning. I Jiang Tongs Vinedikt omkr 300 e.Kr. kan man läsa att "överblivet kokt ris som läggs i en mullbärsträdgård efter en tid avger värme och luktar alkohol". I Jia Sixies agrotekniska klassiker Qimin yaoshu som skrevs under Östra Weidynastin mellan åren 534-550 beskrivs tillverkningen av vin och därför nödvändiga jästar. Jästen är en av de viktigaste faktorerna i kinesisk alkoholfermentering och eftersom det är den som ger dryckerna deras egenart kan det vara intressant med en mera ingående beskrivning. Följande är ett av de tio recept som ges för att tillverka en av de åtta jästar som beskrivs i Qimin yaoshu : Man tager en hu av vardera rostat och färskt vete, vetet skall ha gulnat av rostningen men får inte brännas. Det färska vetet får endast väljas från de bästa sorterna. De finmales var för sig och blandas därpå samman. Före soluppgången på den sjunde månadens första dag sänds en gosse klädd i svart, qing , med ansiktet vänt mot väster, shadi, för att hämta tjugo hu vatten. Ingen annan får vidröra detta vatten. Om det är för mycket kan det som inte används slås bort men får inte användas av någon. De som blandar jästen och vattnet skall när de gör detta stå med ansiktena vända mot väster. Endast de riktigt starka skall sköta blandandet. Bakningen av jästkakorna urföres av gossebarn, även de vända mot väst. Ingen som är smutsig får delta och inga kvinnor tillåts komma i närheten. Denna dag undviker de arbetande sovrummet helt. Jästen görs i en byggnad med tak av strå, ej av tegel. Jorden måste trampas väl och inga fuktiga fläckar eller lösa partiklar får förekomma. Byggnaden delas in i fyrkanter så att fyra gångar formas. Avbilder tillverkas av jäst och ställs i gångarna. Några av avbilderna får föreställa "jästens kungar" och av dessa finns fem. Därefter placeras jästen på marken sida vid sida längs gångarna. En person från ägarfamiljen väljs till ceremonimästare. Varken tjänstefolk eller gäster får tjäna som mästare. Kungarna skänkes vin och skinka på följande sätt: Kungarnas händer fuktas och formas till skålar, vin, och skinka, buljong och kakor placeras i dessa skålar. Ceremonimästaren läser offerbönen tre gånger och alla knäböjer vända mot bryggnaden. Trädörren tillsluts och tätas med lera till skydd mot vinden. Efter sju dagar öppnas dörren, jästkakorna vändes och dörren förseglas åter med lera. Efter ytterligare sju dagar staplar man upp jästkakorna och försluter åter dörren till skydd mot vinden. Återigen låter man sju dagar förlöpa och tar sedan ut jästkakorna samt stoppar dem i lerkärl och tillsluter öppningen med ett lock av lera. Ytterligare sju dagar låter man passera och då gör man hål i kakorna, trär upp dem samt låter dem torka i solen. När de torkat helt tas de in. Storleken på en kaka jäst är ungefär två och en halv cun i diameter och nio tiondels cun i tjocklek. De åtta olika jästar som beskrivs i Qimin yaoshu har alla samma grundprincip. Man använde värmebehandlat sädeskorn och rent sötvatten. De fick ligga i ett mörkt rum med jämn temperatur och fuktighet och man vände kakorna med jämna mellanrum för att ge lika stor möjlighet till växt av mögelsvamp på båda sidor. Dessa kakor kunde sedan efter luftning och soltorkning lagras upp till tre år färdiga för användning. Det mörka och lufttäta rummet innebar frånvaro av kortvågigt ljus som är dödligt för mikrobakterier, det gynnade dessutom groendet och utvecklingen av uppfångade sporer från jäsningsfrämjande, nedbrytande mikroroganismer som Aspergilli, Rhizopa och möjligen en del andra jästsvampar. Med det som i texten sägs om att utestänga luften eller vinden kan man väl med kännedom om teknikens dåtida utvecklignsnivå förmoda endast gällde att motverka drag. Leran som smetades på rummets väggar gjorde det möjigt att hålla temperatur och luftfuktighet mera konstant. Det skyddade säkert också mot drag men var nog inget hinder för genomluftning. Det är dessutom möjligt att mikroorganismer i leran på väggar och golv hade en gynnsam inverkan på jästkakorna. Under sådana ideala inkubationsförhållanden hade maximal kapacitet utvecklats och hela kakan var genomsyrad av mikroorganismernas svampmögel. Torkningen i solen dödade förmodligen det yttre mycelielagret men lämnade det inre av kakorna verksamt för lång tid framåt. De löv av Artemisia och Xanthium som nämns i några av recepten kanske skyddade mot oönskade biverkningar eller så var det helt enkelt en inympning av relativt rena kolonier jäsningsfrämjande mikroorganismer i sina vilda former. I en del recept nämns också värdet av att låta en katt stängas in i rummet kanske till skydd mot möss. Den stränga renhet som förordades innebar säkert förutom den rituella innebörden att man kunde undvika utvecklingen av oönskade mögelsvampar. Hade man väl en jäst av god kvalitet var själva bryggandet enkelt att utföra. I Qimin Yaoshu nämns ett fyrtiotal olika alkoholdrycker, borträknande de olika medicinska vinerna och elixiren. Även här är de grundläggande framställningsprinciperna mycket likartade. Man ångar olika slags säd, som glutenrika och vanliga hirssorter, rissorter, ax- och vipphirs eller setaria, ibland skalade, till dess de är väl kokta. Sedan sprider man ut dem för att svalna och häller dem sedan i den i vatten lösta jästen, vars funktion är att producera enzymer. Enzymerna bryter ner stärkelsen i säden till enkla sockerarter och omvandlar dem till alkohol och koldioxid. Kvar av säderskornen är bara agnarna, som kallas tou, " ikast". När sedan alkolholen i vätskan är så koncentrerad att säden inte längre kanomvandlas är brygden färdig. Blandningeng av vätska och oomvandlad säd kallas laozao, odekanterat vin och qingjiu, "klarat" vin när den är avtappad. Det viktigaste för en framgångsrik bryggning är att bibehålla optimal temperatur, vilket underlättar reprodukition och normal funktion hos mikroorganismerna. Man bryggde främst under den svala tiden på året. I Qimin yaoshu rekommenderas tiden från mullbärsträdens lövfällning till slutet av vinterhalvåret. Detta kan förklaras med att det fanns fler sätt att hålla brygden varm än det fanns för att kyla den. Man kunde täcka med tyger, silkesvadd eller linda strå och halm omkring krukorna. Ett annat sätt som anges var att fylla en lerkruka med hett vatten, försluta den väl, koka den igen för att hålla den så het som möjligt och sedan placera krukan i den jäsande blandningen. Från denna profanering av de ädla dryckerna till recept och kemiska formler skall vi återvända till poeternas värld och bara i korthet ge ett exempel från den oerhört rika litteratur som finns bevarad från Tang-dynastin. Tangpoesin Mot slutet av 500-talet enades landet på nytt. Tang-dynastin (618-906) räknas som det kanske praktfullaste skedet i Kinas historia. Huvudstaden Chang'an (nuv. Xi'an) var den dåtida världens största metropol. Kejsarna av Tang uppmuntrade konst och vitterhet och samlade skalder och konstnärer till sina hov. En av de största bland skalderna var Li Bo, en frimodig boheme och en väldig dryckesbroder. Här är en av hans många dryckesvisor, den mest berömda: Li Bo, "Dryckesvisa" Ser du då inte - Gula flodens vatten väller fram ur himlen, jäktar mot havet för att aldrig återvända. Ser du då inte - den blanka spegeln i höga sal'n begråter det grånade håret. Morgonens svarta silke förvandlas om kvällen till snö. Glädje och gamman ger livet dess enda mening, låt inte gyllene bägar'n vända sitt tomma gap mot månen! Himmelens håvor skänktes oss inte förgäves, guld som spenderas vänder så småningom åter. Grilla lammet, slakta oxen, nu skall vi festa, tre hundra bägare, minst, skall vi tömma tillsammans! Mäster Cen och magister Danqiu, skänk i, låt ej bägaren vila! Jag skall sjunga en visa för er, mina bröder, lyssna nu noga! Klockor och trummor och utsökta rätter, dem traktar jag inte efter! Allt jag begär är ett rus som varar beständigt. Kloka och dygdiga män har alltid levat allena, endast drinkare lämnar sitt namn till eftervärlden! Kungen av Chen bjöd på fest i forna dar - tiotusen kannor av vin och glam och glädje - Varför klagar värden att pengarna tryter? Skaffa fram mera vin åt gästerna våra! Min skäckiga märr och min päls som är värd minst tusen dukater - ropa på pojken och låt honom byta den strax mot vin! Tillsammans skall vi skölja bort all världens sorger. Li Po – tolkn. Erik Blomberg Ensam drickande med månen Ensam tömde jag en kruka vin i vårnatten bland blommorna. Jag hade inga dryckesbröder - tills lyftande min bägare jag bjöd den klara månen att komma med min skugga hit som tredje man. Men ack, månen kunde ju inte dricka och min skugga hängde bara slött i hälarna på mig. Ännu en stund skulle mina vänner stanna och liva upp mig med sitt sällskap … Då sjöng jag — månen inspirerade mig. Jag dansade — min skugga följde tumlande bakefter. Så länge jag kan minnas var vi goda kamrater. Sedan blev jag drucken och vi tappade bort var- andra. … Ack vilken vänskap varar för evigt? Undrande ser jag mot Vintergatan. Vi har nu mött vinet som en människans vän, som hennes arga fiende och som hennes tröstare i nöden. I Tang-tidens diktning ställs vinet främst i vänskapens tjänst: Po Juyi (774-846) Wen Liu Shijiu, "Fråga till Liu den nittonde" Lü yi, shin pei jiu hong ni, xiao huo lu. Wan lai, tian yu xue, neng yin, yi bei wu? Nytt och osilat vin av Den gröna myrans märke, en liten eldstad av röd lera. Det kommer att snöa mot kvällningen, kan du dricka ett glas, eller ej? De flesta av forna tiders kinesiska skalder innehade höga tjänster inom den civila eller den militära förvaltningen. Ämbetsmannens lott var inte alltid avundsvärd. Varje brott mot den stränga etiketten och verkliga eller påstådda tjänsteförsummelser kunde resultera i förvisning till rikets utkanter eller i ännu strängare straff. Den skald som i långt högre utsträckning än andra tvangs leva i kejserlig onåd var Su Shi ( Su Dongpo, 1036-1101). Su Shi framstår som en av de största litterära gestalterna i Kinas historia. I sin samtid var han oöverträffad som skald, prosaförfattare, målare och kalligraf. Vad som kanske främst imponerade på hans samtid - och vad som imponerar på en sentida läsare - är skaldens rakryggade oräddhet, hans sprudlande humor, mänskliga värme och hans orubbliga lugn i alla skiften. Jag vill här läsa ett brev som han skrev till lärljungen och skalden Qin Guang i den elfte månaden av år 1080, då skalden hade förvisats till Huangzhou, vid Yangzi-flodens norra strand. Su Shi (1036-1101), Brev till lärljungen och vännen Qin Guang (1049-1101), troligen skrivet i den elfte månaden år 1080. "När jag först anlände hit till Huangzhou oroade jag mig storligen över min situation, eftersom jag ju inte längre hade några inkomster och familjen är ganska stor. Men genom att gnida på slantarna lyckas vi klara oss på 150 kopparmynt om dagen. Den förste i varje månad tar jag ut 4500 mynt och delar upp dem i trettio påsar som jag hänger vid bjälkarna under taket. Varje morgon plockar jag ned en påse med hjälp av tavelhängaren, som jag sedan gömmer undan. Så har jag också en stor bambutub, i vilken jag sparar vad som inte går åt under dagen. De slantarna spenderar jag när gäster kommer på besök. Det här knepet har jag lärt mig av Jia Yunlao. Jag räknar med att vi skall kunna klara oss i över ett år på de pengar vi nu har. Därefter blir det väl alltid någon råd. "Rinnande vatten gräver sitt eget dike", det är ingen idé att oroa sig i förväg! Själv är jag inte det minsta bekymrad. På den motsatta stranden ligger staden Wuchang, omgärdad av ett härligt landskap. I staden bor en Herr Wang från Shu. Ofta [när jag besöker honom] tilltar vinden och hindrar mig från att återvända hem. Herr Wang slaktar då en höna och tillreder hirs åt mig. Han tröttas inte i sitt värdskap om jag så skulle bli kvar hos honom en tre, fyra dagar. Där bor också Herr Pan, som driver en vinbutik intill landningsplatsen vid Fankou. Jag kan ro min lilla eka ända fram till kajen nedanför hans butik. Hans vin har givetvis bryggts i trakten, men är mycket gott. Här finns mängder av apelsiner och små persimoner och väldiga tarorötter, som blir en fot långa, lika stora som de vi odlade hemma i Shu. Riset, som inte odlas i trakten, kostar bara tjugo mynt skäppan, eftersom det kan forslas hit på floden. Fårköttet är lika gott som det man får i norr. Fläsk, oxkött och kalv köper man billigt, fisk och krabbor får man nästan till skänks. Hu Dingzhi, som är uppsyningsman vid vinmonopolet i Qiting, har fört med sig ett stort bibliotek och lånar gärna ut böcker till sina vänner. Det finns flera ämbetsmän i Huangzhou, som alla förfogar över utsökta kök och gärna ställer till fest. Av allt detta bör du kunna sluta att jag när allt kommer kring har det ganska bra, eller hur? Det finns mycket mer att säga, men papperet tryter. Jag kan se för mig hur du stryker dina polisonger och myser när du har läst så här långt...". "Jag drack tillsammmans med Liu Ziyu i Det gyllene bergets tempel, blev mäkta berusad och somnade på munken Baojues bönepall. Jag vaknade under natten och skrev då dessa verser på tempelväggen. Uselt vin är som usla mänskor: anfaller hårt med svärd och pilar. Hopsjunken här på bönepallen vann jag min seger genom reträtt. Den gamle poeten kämpade tappert, abbotten talade vist och stilla. Själv var jag alltför full att fatta Strimmor av rött och grönt skymde mitt öga. Jag vaknade till när månen sjönk i floden och nattvinden sjöng med en annan stämma. En ensam lampa lyser i hallen, mina vänner har båda försvunnit. "Impromptu efter att ha beundrat pionerna vid Det lyckliga förebudets tempel i Hangzhou." Gubben är gammal och skäms alls inte över blommorna han stuckit i håret, blommorna borde skämmas över att pryda gubbens hjässa! Folk skrattar nog åt mig när jag raglar hem berusad: fönstergardinerna är upphakade längs hela den långa bygatan! "Fiskaren" Fiskar'n vill dricka, vart skall han gå? Fisk och krabbor bytes mot vin, räcker väl till en bläcka, pengar behöver han inga. Fiskar'n är full, vassdräkten fladdrar, söker sig hemåt i fyllan och villan. Ekan driver med strömmen, vaknar vilse i vassen. Fiskar'n vaknar, solen står högt, blommorna faller i vårflodens vatten. Drucken - nykter, nykter - drucken, skrattar han glatt åt all mänsklig ävlan. Fiskar'n skrattar, sandmåsen lyfter, ödslig är floden - vind och regn. Ryttar'n på stranden, en uppsatt person, vill nyttja min båt som färja. Mot starkare drycker I Qimin yaoshu finns däremot ingen beskrivning av destillering vilket leder en att tro att den ännu inte var känd. Det trligaste är att man först upptäckte frysdestillering, även detta genom en slump. Kanske hade ett kärl med brygd stått kallt och frusit och någon hade upptäckt den renare alkoholen som ju har mycket lägre fryspunkt än vatten. Det finns flera källor från 600-talet som beskriver ett utfruset vin, vilket skänktes till Tanghovet som tribut från stammar i Turfan, och Zhang Hua 290 e.Kr. nämner i Bowuzhi ett vin som håller sig så länge som tio år och att man om man dricker det är berusad i flera dagar. Var det månne detta som Du Kang experimenterade med? Detta låter ju starkare än vanligt vin och kanske kan man våga datera frysförädlingen åtminstone till två hundratalet e.Kr. Under Tangdynastin var kontakterna med de turkiska och mongoliska folken många och i litteraturen dyker begreppet "svettat" vin upp. Man kan köpa alaji i vinstugorna. Halaji eller alaji kommer från mongoliskans araki som var namnet på den destillerade dryck som mongolerna gjorde av jäst stomjölk s.k. koumiss. Redan franciscanermunken Vilhelm av Ruysbroek nämner den i anteckningar från sin resa till Mongoliet på 1200-talet. Den mongoliska destillationspannan som har en uppfångningsskål inuti är något primitivare än den kinesiska som har ett avledningsrör ut ur pannan. Den kinesiska tycks vara en utveckling av den s.k. mongoliska men det är lika möjligt att den s.k. mongoliska ursprungligen varit en kinesisk upptäckt som senare övergivits för den mer effektiva modellen med avledningsrör. Kanske var den utfrusna spriten en sporre för daoistiska alkemister som länge experimenterat med utvinnande av olika essenser.Den utfrusna spriten måste ha uppfattats av dem som extrem yin och kanske hade de börjat leta efter dess motpol framställd med hetta, extrem yang. Det är tyvärr omöjligt att utifrån litterära källor med säkerhet fastslå när man först lyckades destillera fram sprit. Det finns inte så många samstämmiga beskrivningar och den oklara terminologin gör problemet mycket svårlöst. Man nämner t.ex. ofta shaojiu, bränd brygd och huojiu, eldbrygd. Men när man vet att dessa drycker oftast värmdes innan man drack dem kan man inte säökert veta vad som avses med "bränd" eller "eld". Dessutom försvåras det ytterligare av att man än idag använder den generella termen niang, brygga, för all slags alkoholframställning; till och med det samlande begreppet jiu, skapar förvirring, eftersom det används för att beteckana såväl öl och vin som risvin och sprit. I Zhu Gongs Beishan jiujing (Norra Bergets vinklassiker) skriven 1117 under Songdynastin finns en detalierad beskrivning av destillationstekniken. Flera forskare anser de ingående beskrivningarna vara en indikation på att tekniken varit känd betydligt tidigare och för tekniken tillbaka till 600-talet e.Kr. Detta är nu inte omöjligt för teroretiskt fanns i alla fall alla föremål nödvändiga för alkoholdestillation redan under Yangshaokulturen, men man kan likaväl tänka sig att anledningen till den ingående beskrivningen var att den var en nyhet. Det äldsta arkeologiska fynd som gjorts av en destillationsapparat var när man 1975 fann en sådan av koppar somman sedan daterat till någon gång mellan åren 1161 till 1189 under Jindynastin. En passage i Li Shizhens medicinska klassiker Bencao gangmu meddelar följande: tillverkningen av bränt vin (shaojiu ), är ingen gammal konst. Tekniken utvecklades först under Yuandynastin. Starkt vin (nongjiu ) blandas med bottensatser (zao ) och placeras i en destilleringspanna. När detta ångas (zheng )stiger ångan och ett kärl används för att samla kondensdropparna(dilu ). Brygder av alla slag som surnat kan användas. Nuförtiden ångkokar man glutenrikt ris, eller vanligt matris, vanlig hirs eller någon av de glutenrika hirssorterna, blandar dem med jäst (qu ), låter dem jäsa (niang ) i kar (yong ) i sju dagar innan man destillerar. Denna dryck är klar som vatten och har en mycket stark smak, detta är brygdens "dagg" eg. destillerad sprit. Genom Li Shizhen är det också klart att shaojiu är synonymt med huojiu och alaji som omnämnts ovan. Allt detta vore mycket klart om han inte senare i en kommentar till ett citat ur Meng Shens näringsterapeutiska Shiliao bencao motsade ovanstående uppgift om tekniken som upptäckt först under Yuandynastin. Meng Shen säger att även druvor kan jäsas till vin och Li Shizhen säger vidare att om man vill göra denna dryck starkare kan man göra som med shaojiu. Han hävdar vidare att det var denna dryck som kejsaren Wen av Weidynastin avsåg när han talade om rus av druvbrygder som lättare och behagligare än de av säd och säger vidare att man fått denna metod redan när Turfan erövrades under Tangdynastin. Hur det smakar Av kinesiska brännvisssorter, s.k. Baijiu, på svenska Vit brygd, eller Baigar, det Vita torra, alltså destillat gjorda på säd som fermenterats i fast form, hädanefter kallad för mäsk till skillnad från dem gjorda från flytande form typ druvviner och andra fruktjuicer, finns i dagens Kina hundratals olika varianter. Alkoholstyrkan varierar mellan 55 och 65 %. Dessa delas in i grupper efter karaktär. Det är huvudsakligen jäsmetoderna som skapar de olika karaktärerna och de största grupperna är qingxiang, jiangxiang och nongxiang. De som får jäsa i lerkar får en lätt och flyktig arom och kalls för sprit med qingxiang, lätt bouqet; exempel på denna är Fenjiu från Shanxi. Den mäsk som sätts med jästar preparerade under höga temperaturer och till vilka man använder större kvantiteter jäst än vad som annars är brukligt, har högre jäsningstemperatur. Jästen blir mycket mörk och ger åt destillatet en mycket speicell karaktär som jämförs med sojasmak och därför kallas sprit med jiangxiang, sojabouquet. Typiskt exempel på sprit med denna smak är Maotai från Guizhou. De som får jäsa i jordkällare påverkas av jordens bakterier. Detta skapar mycket speciella estrar, syror och oljor vilka är starkt aromatiska och sådan sprit kallas för sprit med nongxiang, kraftig bouquet. Dessa jordkällarjästa storjästspritsorter framställs huvudsakligen i Sichuanprovinsen och de tre främsta anses vara Mianzhu daqu, Wuliangye från Yibin samt Luzhou laojiao daqu. Jag tänkte beskriva den senare mera ingående. Dels för att framställningsprocessen är helt unik och dels av helt subjektiva skäl, nämligen dess fylliga eftersmak, dess friskhet och lätta sötma, kort sagt för att den är mycket god och behaglig att dricka. Mer om mat och dryck Webpages created at Bolingo Productions, copyright Lars Fredriksson | Latest revision Thursday, December 14, 2006. Other Other Other